4 år sen..

.. Jag saknar dej så himla mycket. Idag är det 4 år sen du dog..
Tänk, jag var bara 11 och ett halv år när du dog men jag förstod så mycket ändå.
Även om inte du finns kvar vid liv så kommer du alltid finnas inom mig och alla
minnen kommer även också alltid finnas kvar. Jag minns alltid när jag klättrade i
trädet utanför dej och du gungade på kvisten, precis som en gunga. Sen när
jag alltid åkte pulka och du puttade på mej i de största snöhögarna, när vi målade
makaroner, åt plättar tills vi höll på att spricka, pantade burkar och flaskor & då du stekte köttbullar
tills brandlarmet gick så det skar i huvudet.
Men sen kom den där hemska sjukdomen som förstörde allt!
Du låg på sjukhuset och jag tror inte att jag förstod att det skulle bli som det blev.
Jag åkte runt i din rullstol i sjukhuskorridorerna när du hade nyopererad din höft.
Till slut såg vi alla att du började må bättre och du fick bo hemma men sen blev du sjuk igen.
Då var allt åt helvette. Du blev sjukare och sjukare.
Jag minns när Sofie var hemma och hälsade på.
Hon bodde på sjukhuset med dej i en hel helg. Då mådde du inte bra, efter alla operationer
så var du svag och hade ont. När personalen på sjukhuset skulle vända på dej i sängen
skrek du och grät. Kunde inte titta på dej utan att gråta.
Minns även när du hade den där slangen i näsan att du döljde den för att du inte ville att jag skulle
se dej så. Alla hoppades på att allt skulle bli bra.
De sista veckorna var hemska. Ett tag låg du där och grät för att du hade ont.
Jag kikade snabbt in hos dig och såg dej skrika av smärta, jag sprang in på toaletten och grät sen gick jag ut till dej och försökte se glad ut.
Skulle göra allt för att få se dej igen. Älskar dej så himla mycket. Det blev ett hål i mitt hjärta när
du försvann och ingen kommer någonsin kunna laga det, förutom du.
Den 14 december 2007 är ingen dag jag snackar med någon om.
Ingen vet hur jag kände mej, visade ingenting och ingen kommer någonsin få veta.
Det värsta var julen året innan du dog då du låg helt ensam på sjukhuset
medans alla andra var hemma hos oss och firade jul. Det var det du ville att vi skulle göra.
På min födelsedag fick jag en chokladboll som du hade sparat till mej med Sveriges flagga nerstucken i.
Får tårar i ögonen så fort jag hör ditt namn.
Saknar dej så innerligt Mormor. Du var min andra halva!
Du somnade bara.. Men jag önskar att det bara hade varit en helt vanlig
kväll och du bara skulle sova och att du vaknade upp som vanligt igen nästa dag...
Jag grät då, jag gråter nu jag kommer aldrig sluta.
JAG ÄLSKAR DEJ!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0